Nu är det ett bra tag sen jag skrev något. Mest för att jag inte känt att jag haft tid och framförallt lust. Men, idag tändes hoppet igen. Jag satt och vred mig i soffan samtidigt som jag tänkte på huruvida jag skulle dra ut och fiska eller inte. Jag har haft ett fantastiskt bra fiske sen premiären, med många fina fiskar och en del bra tappade, som sig bör. Häromdagen befann jag mig norr om Göteborg och instinkten sa till mig att söka mig längre ut på uddarna. Det resulterade i bättre fisk.
Idag var känslan densamma, att ta mig längre ut på uddarna och fiska av ståndplatser som jag vet håller fisk mellan varven. Men vädret har minst sagt varit lynnigt de senaste dagarna. Idag var inget undantag, men det skulle mojna under kvällen och även vrida lite. Jag tog i alla fall ett beslut och drog iväg. Under resan till fiskeplatsen kom små skurar och jag såg framför mig en yta på havet med små brytningar av dropparna och en del vak. det blev inte riktigt så.
På med kläderna som legat i bilen och väntat. En av tröjorna luktade jordgubbe och det visade sig att den legat på doftgranen. Det är ett av de starka minnen jag har från kvällen.
Fiskade av lite olika platser och hade lite små hugg, men inget som ville fastna. Strömmen var dessutom svag och jag hade på känn att det inte skulle bli någon succé denna kväll. Men jag ville ändå fiska av ett grundområde som jag vet kan vara hett när vinden lyckas vrida in där jag stod. På med en liten märla och området var snart avfiskat med en liten bergstorsk, en 40cm öring och en bleka som resultat. Eftersom det hade mojnat mycket under den sista halvtimmen och ståndplatsen jag fiskat på levererat fisk, begav jag mig längre in för att avsluta kvällen på en liten grundbank. Märkte att jag hade en knut på tafsen och hade en lurig känsla i kroppen. Ska jag knyta upp den? Om jag inte gör det så kommer jag säkert få en fin fisk som rycker av den, eller? Nej, det kommer inte hända, jag kommer inte få en sån fin fisk.. Vad är oddsen. Äh, strunt samma, jag låter den vara kvar. Det går nog ändå.
Tre minuter senare, efter ett möte med en salamander, så ser jag ett litet vak. Hade precis bara hunnit börja dra ut lina från rullen. Jag smyger mig 3 meter längre fram emot vaket, och lägger ut ett kast som jag förvånar mig själv med. Bara en halv meter från vaket. Drar tre små korta drag och PANG. Jag gör mothugget och sen försvinner linan formligen ur min hand. Den här fisken är stark. Riktigt stark. Och den är tung. Jag inser inte hur stor den är förrän den plogar upp i ytan och visar sitt huvud. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur stor den är, och det tar nästan 10 minuter att landa den. Den här gången ska jag inte bränna den, som jag gjort så många gången innan. Till slut har jag den i håven. Den går knappt in. Fisken är 60 cm lång och väger 2,5 kilo. Det är den största havsöring jag fångat. Äntligen har allt mitt nötande, mina timmar jag läst på och frågat ut gett resultat. Jag är fantastiskt nöjd över denna bedrift. Jag lyfter på hatten för fighten och spänningen. Detta är första fisken på väldigt länge som jag tar upp, så den ska avnjutas. Fisken hade 4st sillar i magen. Jag var övertygad om att den skulle yngel i magen, men ack va man kan förta sig.
Håll till godo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar